Mín historia

Kapitel 7.
En vacker sommardag i början av 2000-talet planerade jag en cykeltur runt sjön Roxen. Under färden passerar man Linköping. Jag visste att det stod en Bungykran och väntade på mig i Linköping. När jag kom fram var en kille på väg upp. Han hade slagit vad med sina två kompisar att han skulle våga hoppa. Han vågade dock inte så han fick följa med korgen ner igen. Så blev det min tur. Jag åkte upp med korgen och när den stannade förstod jag varför killen innan mig inte vågat. Det kändes jätteotäckt. Kranen var vänd mot vattnet och man såg en mås simma långt där nere. Det borde ju vara tvärt om tänkte jag.Jag simmande i vattnet och måsen i luften. Jag tog mod till mig och hoppade och det var jättelebbigt. Vän av ordning frågar säkert varför utsätter man sig för sådana här saker och jag kan inte svara riktigt på det. Jag brukar svara att det är som att krydda livet. Ungefär som då man använder salt och peppar till mat. Jag har sedan hoppat två gånger till under åren och haft en helt annan känsla. Man vänjer sig nog. År 2001 började jag få ont i ryggen och nu följde några år med varierande träning. Jag försökte träna det jag kunde men det var några tuffa år då jag for runt hela mellansverige till olika mirakelmän och sökte hjälp utan att bli bättre. I mitten av 2000-talet stabiliserade sig ryggen och jag fick lite mindre ont men jag blev mer och mer sned i ryggen. Jag kunde dock cykla i stort sett utan problem så min mountainbike blev flitigt använd. Nu var det dags för ett nytt äventyr men vad skulle jag hitta på? Jag surfade på nätet och fick se en tjej som varit i Costa Rica året innan och tyckte det var en så toppenresa så hon ville göra om den och hon sökte resekompisar.