Min historia

Kapitel 5.
År 1994 började jag åka Mountainbike. Det var min son som undrade om jag ville hänga med på en tur och det gjorde jag. Han dundrade iväg på småstigarna runt Skärblacka och jag efter. Jag körde långt över min tekniska förmåga och hade tur som kom undan den turen utan att skada mig. Trots allt var jag fast. Jag tycker det är den ultimata sporten där man verkligen tränar hela kroppen inklusive balanssinnet.
Varje sommar under 90-talet och flera gånger under 2000-talet bar det iväg till fjällen. Vi besökte alla stora fjällanläggningar i Sverige inklusive Åre där jag testade Downhill. ”Utförsåkning på cykel.” för första gången.
Jag körde också en del långlopp under de här åren men placerade mig inte särskilt bra. Det var mycket blod svett och tårar i början dock mest blod. När jag körde tillsammans med andra och kände att jag inte riktigt hängde med chansade jag och åkte över min tekniska förmåga vilket resulterade i markkänningar med skiftande resultat. Jag minns också att jag var del av en insändare i NT. Det stod att föräldrarna borde se efter sina barn bättre så de åkte mer förståndigt. Det var någon som sett oss åka i full fart nerför trapporna vid Oxelbergen. Mina träningskompisar var i 20 års åldern och jag 50 och min pappa över 85 år så han hade lite svårt att hålla koll på mig och ville jag åka ihop med mina träningskompisar var det bara att hänga på. Jag kan säga till mitt försvar att det var inte jag som åkte först.
Med tiden har jag lärt mig behärska cykeln mycket bättre och känner att jag nu har bättre balans än någonsin så det är aldrig försent att börja.
Jag har dock lagt ner mina försök att lära mig åka på bakhjulet. Jag höll på över ett år och tränade men lärde mig aldrig. Så där går väl gränsen.Jag inser att jag är för gammal för att lära mig det.