Min historia

Jag tänker skriva ner min historia under de 30 år sedan jag slutade röka och började träna och uppleva äventyr. Jag känner att äventyrskänslan blir bara värre med åren.

Kapitel 1.
Fy fan vad äckligt.
Jag tittar på bilderna av en dissekterad lunga som visas på tv och bestämmer mig för att åtminstone försöka sluta röka.
Året är 1980 och Jag har rökt i nästan 20 år. Jag var en inbiten piprökare som hade pipan bredvid mig på nattygsbordet och som var tvungen att ta ett bloss om jag vaknade mitt i natten.
Jag berättade inte för min familj att jag slutat röka men när jag hållit upp några timmar inser jag att jag inte kommer att klara att sluta om jag inte ersätter rökningen med något.
Jag beslutade mig för att börja springa och det kom att förändra mitt liv totalt.
Det var den 8 april 1980 när jag fyllde 35 års som jag tog beslutet att sluta och redan dagen därpå var jag ute på mitt första löppass.
Jag började springa en runda på 1,5 km och kände hur det sved och värkte i lungorna vid varje andetag.
Redan efter ett par veckor började jag springa långpass på 15 km och snart upptäckte jag att kroppen inte alls var redo för så långa pass. Jag var oftast skadad under ett par månader.
För att bygga upp kroppen så den klarade den ökade belastningen började jag springa 4 km per dag vilket var den distans min kropp kunde ta emot utan att gå sönder. Jag gjorde sedan något väldigt bra. Jag ökade dosen med 1 km i veckan. Det innebar att det tog drygt ett år att komma upp i en veckodos på 10 mil. Kroppen var då anpassad till löpning och jag var sällan skadad eller förkyld.
På hösten 1980 sprang jag några tävlingar.Min första tävling som inte blev någon tävling för mig minns jag. Jag hade anmält mig och kom till starten omklädd och klar. Efter en snabb koll på mina medtävlande som jag tyckte såg så proffsiga ut vågade jag inte starta utan åkte hem igen med svansen mellan benen. Jag var rädd att komma sist.
Efter ett par veckor ställde jag mig dock på startlinje för min första tävling. Det var ett terränglopp över 11 km. Efter startskottet startade jag i ett stenhårt tempo och tänker de första kilometrarna att det här går ju bra. Efter 4 km tog jag dock fullständigt slut och tog mig joggande jättetrött i mål som en av de sista löparna.
Trots mitt dåliga första lopp fortsatte jag att tävla men jag var noga med att under vintern 1980/81 inte öka mer än 1 km/veckan.
Efter ett drygt års träning var det sedan dags för mitt första Marathonlopp. Det blev Örebro-Marathon och en positiv upplevelse. Jag sprang i mål på 3.08 och kände mig inte så särskilt sliten.
Året efter var det dags för Örebro Marathon igen och mitt mål var att springa under 3 timmar. Jag har nog aldrig varit så glad efter en tävling för jag spring i mål på 2,48.
Jag fullföljde totalt 30 maror mest i Sverige men också London, New York och Berlin. Min bästa tid på Maran blev 2,39. Halvmaran 1,15 och milen 35 min.
Under ett regnigt träningsläger på Lanzarote fick jag tillbaks min astma som jag drabbats av som barn och då beslutade jag att sluta tävla.
Jag brukar säga att det är inte Marathonloppet som är det svåra utan det är träningen för att klara ett marathonlopp på ett bra sätt.
Jag har en son som då var 8 år och honom tog jag med på upptäcksfärder. Vi sprang runt och tittade på myrstackar och andra sevärdheter. Vi höll på och sprang ihop ända tills han var i 20 års åldrn. Att springa runt och titta på olika saker var ett utmärkt sätt att träna de lugna distanspassen.
De va löparkarriären och året var 1987. Fortsättning följer.