Min historia

Kapitel 6
År 2000 gjorde jag mitt livs resa till Nepal. Resan har jag skrivit om i bloginlägg från jan 2010. Det året blev det också väldigt inne att åka rullskrisdskor och det hakade jag på. Som vanligt satsade jag hårt på sporten. Jag hade inte stått på ett par skridskor sedan jag var barn. Jag började snart åka små tävlingar som arrangerades runt om i Östergötland. Det var inga elittävlingar och jag lyckades ibland placera mig ganska bra. Jag lyckades dock aldrig slå min bästa träningskompis Ulf Linghult och det grämer mig djupt ha ha. Jag tränade hårt för att lära mig en speciell åkstil så jag skulle kunna åka snabbare. Det tog två år att lära sig och krävdes en veckas träningsläger på Mallorca med elitåkare från Stockholm. Det krävdes också några månaders träning med elitåkare i Motala. När jag tyckte jag kunde den speciella åkstilen skapligt blev det ute att åka rullskridskor och efter det har jag bara åkt sporadiskt.
År 2001 gjorde jag och min fru en resa till Kebenekaise. Vi tog in på Kebenekaises vandrarhem. vi hade dock valt fel tid. Det bara regnade. Jag ville så gärna springa upp till toppen men vädret var jättedåligt. När vi varit där i tre dagar och vädret var lika dåligt tänkte jag. Jag provar att springa en liten bit. Jag hade bestämt mig att inte göra något dumt utan avbryta om det kändes osäkert. Jag hade en osannolik tur Det var väldigt dimmigt, man såg kanske 50 meter men varje gång jag blev osäker vilken väg jag skulle ta såg jag människor som var på väg upp. Jag passerade dem och kom efter ett par timmar till en stuga ganska nära toppen. Där kan det bli farligt om man springer fel så jag bestämde mig för att stanna i stugan, äta lite och börja nerfärden. I stugan satt det som tur var tre killar som var på väg mot toppen. Jag hängde på så klart och vi var snart uppe. För mig blev det som väntat en missräkning. Jag hade ju hört vilken utsikt man kan ha men jag såg bara högst 50 meter i dimman. Den andra missräkningen var att jag aldrig nådde toppen. Jag hade vanliga springskor på mig och med dem var det omöjligt att ta sig de sista fem metrarna upp på den lilla sockertoppen som är Kebenekaises högsta topp. På nervägen hade jag tur då en av killarna hade bråttom och snabbt ville komma ner. Det innbar att jag fick springsällskap och därmed en högre säkerhet på nervägen. Turen tog fem och en halv timme och jag var ganska mör efteråt.
Det regnade hela tiden så Ulla och jag beslöt att avbryta vistelsen på Fjällstationen. Vi tog helikopter till tillbaks till Kiruna och var där två dygn och åkte sedan tåget tillbaks hem..