Min historia

Kapitel 2.
Jag måste börja detta kapitel med en eloge till min fru som har tillåtit detta utsvävande liv. Många gånger var hon ock sonen med på resorna men en hel del gånger var jag i väg utan familjen. Under alla semesterresor vi haft har springskorna hängt med och jag blir aldrig så inspirerad att ge mig ut som när jag får springa på okända ställen. Tyvärr hände det att övriga familjen fick vänta på att jag skulle komma tillbaks.
Jag märkte att alla tävlingarna gav mig en spänning i livet som jag inte ville vara utan. Jag insåg också att jag ville fortsätta springa för att hålla mig i form. Att tävla på fasta distanser som Mara, halvmara och milen var inte så roligt när jag fått astma och det gick lite långsammare. Jag kunde och kan än i dag inte låta bli att jämföra tider mot då jag var som bäst och då blev jag bara besviken.
Jag satte mig ner och funderade på vad jag skulle göra som var spännande och kom fram till att fallskärmshoppning kanske var min grej så jag anmälde mig till en kurs hos Norrköpings Fallskärmsklubb. Jag gjorde 12 hopp sedan blev jag rädd. Två hoppare krachade med bara ett par dagars mellanrum. Som tur var klarade de sig. Jag märkte också att säkerheten inte var den bästa. När vi hade hoppat fick vi vika ihop fallskärmen vi använt. Jag hade blivit visad ett par gånger men var väldigt osäker. Det var många grepp som måste göras i rätt ordning. Fallskärmarna låg ca 30 m från ett stort runt bord där alla satt. Jag stod själv och skulle vika min skärm och tänkte "skall det vara si eller skulle det vara så" Jag fick tjata på hoppledaren för att få hjälp. Jag hade kunnat stoppat fallskärmen i påsen nästan hur som helst och det hade inte upptäckts förren nästa man använt den och då på ett väldigt otäckt sätt
Jag minns bäst mitt första hopp som jag gjorde på en liten flygplats utanför Finspång. Jag stod på vingen och upplevde marken som en karta. Höjdkänslan var borta. Jag kastade mig baklänges och fallskärmen vecklade ut sig automatiskt. Jag tittade på marken och undrade ”Var fan är flygfältet”. Det tog någon minut innan jag såg fältet. Landningen var inte helt perfekt. Jag lyckades missa hela flygfältet och landade i en åker strax bredvid. Hoppet blev INTE godkänt.
Som tur är upptäckte jag Friskis1988. Jag började då helt naturligt träna hela kroppen inte bara benen som jag tränat förut. Friskis är jag fortfarande med i.
Jag har inte skrivit dagbok. Jag skriver ur minnet men nu följde som jag kommer ihåg ett par lugna år när jag var nöjd med att bekanta mig med Friskis.