Min Historia.

Mina kompisar Thomas Geir och Jocke

Kapitel 10.
I Norge anordnas varje år en stor Mountainbiketräff. Då sammanstrålar flera hundra mountainbikeåkare under en långhelg. Det går till så att några kompisar hyr en stuga och betalar en mindre summa för att få delta i Mountainbikeutflykterna som anordnas varje dag. Det ordnas också en liten MTB-mässa, föreläsningar och teknikträningar.
På kvällarna blev det lite fest med uppträdande och häftiga MTB-filmer.
Jag var med under två år i slutet av 2000-talet. Båda gångerna anordnades träffen i Skeikampen som är ett skidområde i mellersta Norge.
Arrangörerna hade ordnat olika grupper efter förmåga och teknik. Deltagaren fick själv bestämma vilken grupp den skulle tillhöra. Valde man för snabb grupp blev man frånåkt så det gällde att välja rätt.
Båda åren var det ganska dåligt väder med en hel del regn. Det kunde vara soligt och fint när vi startade och spöregn efter ett par timmar så det gällde att klä sig för alla väder.
Utflyckterna pågick under större delen av dagarna men det gick att gena om man kände för det. Det fanns ju de som hade tekniken men inte har tid att träna så mycket.
Jag tyckte båda åren var väldigt givande och hoppas komma med på någon ny träff innan jag blir alldeles för gammal.

Klicka på bilderna för att få dem större.


En del av mässområdet.


Jag pustar ut på toppen.


Vägen upp var ibland tung med mycket bärande.


Ibland hände det små olyckor.


Vilka vyer



Vissa partier nerför var så branta att nästan ingen vågade åka. Jag vågade inte.

Min Historia

Hanna Björn och Henrik.

Kapitel 9.
År 2008 gjorde Hanna Björn, Henrik och jag en ny MTB-resa. Denna gång till Kanarieöarna där vi stannade i två veckor. Första veckan bodde vi på ett litet hotell i Puerto de la Cruz.
På mornarna tog vi lokalbussen upp i bergen och körde slingor av varierande längd för att på eftermiddagen ta cykeln tillbaks till Hotellet. Det var ju nerför hem.
Ett par dagar hade vi guide men vi upptäckte snart att det fungerade lika bra om Björn hade ansvaret att hitta rätt.
Tyvärr krånglade både cykeln och min kropp. Innan resan hade jag haft cykeln inlämnad på service för att jag inte skulle få problem. Men det fick jag. Min rygg började också krångla. Jag fick ont när jag satte kraft på tramporna. Så det blev att stanna på hotellet ett par dagar. Vi fick uppleva stadens årliga Karneval vilket var häftigt.



Bland bergen på La Gomera.



Andra veckan tog vi båten till grannön La Gomera. Där bodde vi fint nära hamnen i en liten by som heter Valle Gran Rey.
Krånglet med ryggen fortsatte. Jag kunde inte köra med Hanna, Björn o Henrik så mycket. Jag hade dock varit på La Gomera och kört MTB innan så jag kände den lokala guiden. Jag visste att det inte gick så fort på hans turer så jag hängde på där istället.
Det visade sig att också La Gomera hade Karneval.
Under veckan på Teneriffa ramlade jag ock slog upp ett centimeterstort men ganska djupt sår på skenbenet. Efter någon timme kom vi till ett ställe så jag kunde tvätta såret. Sedan tänkte jag inte mer på det. Så kom hemfärden. Flygplanet landade sent så jag hade bokat hotellrum över natten på Arlanda. När jag drog av mig byxorna såg jag till min förskräckelse att benet där jag hade mitt lilla sår hade svullnat upp väldigt. Jag tog en taxi till akuten där jag fick sitta hela natten innan jag kom in och fick antibiotika.
Denna resa blev av förklariga skäl inte lika rolig som resan till Costa Rica men jag hade några fina turer med både hisnande utsikt och tuffa utförskörningar.



Bakhjulsträning

Min historia

Klicka på bilderna för att få dem större.

Kapitel 8.
Mitt mountainbikeäventyr i Costa Rica upplevde jag år 2007. Jag och fem andra personer plus Guider cyklade under två veckor i stekhet värme,i djungel och i berg. Hanna som varit där förr och som sökte reskompisar blev kontaktman mot researrangören. Vi som nappade kom från Sverige Norge och USA. Guiderna var fantastiska och tog hand om allt praktiskt. De till och med tvättade cyklarna åt oss . De hade också en följebil med plats för cyklar vilket gjorde att vi bara cyklade på roliga ställen. De stora tråkiga vägarna som man behöver använda för att komma fram åkte vi bil
Vi upplevde mycket av Costa Ricas enastående natur, såg apor,leguaner, ödlor, mängder av fåglar och till och med krokodiler.
Varje dagsetapp bestod av mellan 3 och 7 timmars cykling, oftast i brant terräng. Vi cyklade på stigar där man inte kunde tro att det skulle gå att ta sig fram. Vissa sträckor fick vi bära cykeln. Det var ofta så brant uppför att jag fick använda lättaste växeln för att ta mig upp.
Upplevelserna var många och vyerna när man väl kom upp på höjderna fantastiska.
Vid ett tillfälle åkte vi nerför en vulkan och nerfärden tog tre timmar.
Alla klarade sig från allvarliga skador, men de flesta dök i marken någon gång. Mitt minne är lite skrubbsår på benen.
Uppe i bergen var det oftast 20-25 grader, på låglandet kunde det pendla mellan 35 och 40. Sista dagens två timmar långa cykling skedde i 37 graders värme. Vattnet vid låglandet var ljummet och man var tvungen att vara väldigt försiktig med solen. Det var inte jag. Jag bestämde mig för att ligga någon timme utan att smörja in mig och det fick jag sota för.

Väldigt brant men vår guide kom nersusande i full fart.

Cykeltvätt.

Ibland bodde vi fyrstjärnigt.


Djungelbilder.

Mín historia

Kapitel 7.
En vacker sommardag i början av 2000-talet planerade jag en cykeltur runt sjön Roxen. Under färden passerar man Linköping. Jag visste att det stod en Bungykran och väntade på mig i Linköping. När jag kom fram var en kille på väg upp. Han hade slagit vad med sina två kompisar att han skulle våga hoppa. Han vågade dock inte så han fick följa med korgen ner igen. Så blev det min tur. Jag åkte upp med korgen och när den stannade förstod jag varför killen innan mig inte vågat. Det kändes jätteotäckt. Kranen var vänd mot vattnet och man såg en mås simma långt där nere. Det borde ju vara tvärt om tänkte jag.Jag simmande i vattnet och måsen i luften. Jag tog mod till mig och hoppade och det var jättelebbigt. Vän av ordning frågar säkert varför utsätter man sig för sådana här saker och jag kan inte svara riktigt på det. Jag brukar svara att det är som att krydda livet. Ungefär som då man använder salt och peppar till mat. Jag har sedan hoppat två gånger till under åren och haft en helt annan känsla. Man vänjer sig nog. År 2001 började jag få ont i ryggen och nu följde några år med varierande träning. Jag försökte träna det jag kunde men det var några tuffa år då jag for runt hela mellansverige till olika mirakelmän och sökte hjälp utan att bli bättre. I mitten av 2000-talet stabiliserade sig ryggen och jag fick lite mindre ont men jag blev mer och mer sned i ryggen. Jag kunde dock cykla i stort sett utan problem så min mountainbike blev flitigt använd. Nu var det dags för ett nytt äventyr men vad skulle jag hitta på? Jag surfade på nätet och fick se en tjej som varit i Costa Rica året innan och tyckte det var en så toppenresa så hon ville göra om den och hon sökte resekompisar.

Min historia

Kapitel 6
År 2000 gjorde jag mitt livs resa till Nepal. Resan har jag skrivit om i bloginlägg från jan 2010. Det året blev det också väldigt inne att åka rullskrisdskor och det hakade jag på. Som vanligt satsade jag hårt på sporten. Jag hade inte stått på ett par skridskor sedan jag var barn. Jag började snart åka små tävlingar som arrangerades runt om i Östergötland. Det var inga elittävlingar och jag lyckades ibland placera mig ganska bra. Jag lyckades dock aldrig slå min bästa träningskompis Ulf Linghult och det grämer mig djupt ha ha. Jag tränade hårt för att lära mig en speciell åkstil så jag skulle kunna åka snabbare. Det tog två år att lära sig och krävdes en veckas träningsläger på Mallorca med elitåkare från Stockholm. Det krävdes också några månaders träning med elitåkare i Motala. När jag tyckte jag kunde den speciella åkstilen skapligt blev det ute att åka rullskridskor och efter det har jag bara åkt sporadiskt.
År 2001 gjorde jag och min fru en resa till Kebenekaise. Vi tog in på Kebenekaises vandrarhem. vi hade dock valt fel tid. Det bara regnade. Jag ville så gärna springa upp till toppen men vädret var jättedåligt. När vi varit där i tre dagar och vädret var lika dåligt tänkte jag. Jag provar att springa en liten bit. Jag hade bestämt mig att inte göra något dumt utan avbryta om det kändes osäkert. Jag hade en osannolik tur Det var väldigt dimmigt, man såg kanske 50 meter men varje gång jag blev osäker vilken väg jag skulle ta såg jag människor som var på väg upp. Jag passerade dem och kom efter ett par timmar till en stuga ganska nära toppen. Där kan det bli farligt om man springer fel så jag bestämde mig för att stanna i stugan, äta lite och börja nerfärden. I stugan satt det som tur var tre killar som var på väg mot toppen. Jag hängde på så klart och vi var snart uppe. För mig blev det som väntat en missräkning. Jag hade ju hört vilken utsikt man kan ha men jag såg bara högst 50 meter i dimman. Den andra missräkningen var att jag aldrig nådde toppen. Jag hade vanliga springskor på mig och med dem var det omöjligt att ta sig de sista fem metrarna upp på den lilla sockertoppen som är Kebenekaises högsta topp. På nervägen hade jag tur då en av killarna hade bråttom och snabbt ville komma ner. Det innbar att jag fick springsällskap och därmed en högre säkerhet på nervägen. Turen tog fem och en halv timme och jag var ganska mör efteråt.
Det regnade hela tiden så Ulla och jag beslöt att avbryta vistelsen på Fjällstationen. Vi tog helikopter till tillbaks till Kiruna och var där två dygn och åkte sedan tåget tillbaks hem..

Min historia

Kapitel 5.
År 1994 började jag åka Mountainbike. Det var min son som undrade om jag ville hänga med på en tur och det gjorde jag. Han dundrade iväg på småstigarna runt Skärblacka och jag efter. Jag körde långt över min tekniska förmåga och hade tur som kom undan den turen utan att skada mig. Trots allt var jag fast. Jag tycker det är den ultimata sporten där man verkligen tränar hela kroppen inklusive balanssinnet.
Varje sommar under 90-talet och flera gånger under 2000-talet bar det iväg till fjällen. Vi besökte alla stora fjällanläggningar i Sverige inklusive Åre där jag testade Downhill. ”Utförsåkning på cykel.” för första gången.
Jag körde också en del långlopp under de här åren men placerade mig inte särskilt bra. Det var mycket blod svett och tårar i början dock mest blod. När jag körde tillsammans med andra och kände att jag inte riktigt hängde med chansade jag och åkte över min tekniska förmåga vilket resulterade i markkänningar med skiftande resultat. Jag minns också att jag var del av en insändare i NT. Det stod att föräldrarna borde se efter sina barn bättre så de åkte mer förståndigt. Det var någon som sett oss åka i full fart nerför trapporna vid Oxelbergen. Mina träningskompisar var i 20 års åldern och jag 50 och min pappa över 85 år så han hade lite svårt att hålla koll på mig och ville jag åka ihop med mina träningskompisar var det bara att hänga på. Jag kan säga till mitt försvar att det var inte jag som åkte först.
Med tiden har jag lärt mig behärska cykeln mycket bättre och känner att jag nu har bättre balans än någonsin så det är aldrig försent att börja.
Jag har dock lagt ner mina försök att lära mig åka på bakhjulet. Jag höll på över ett år och tränade men lärde mig aldrig. Så där går väl gränsen.Jag inser att jag är för gammal för att lära mig det.

Min historia

Kapitel 4.
I samband med en resa till Teneriffa i början på 90-talet passade jag på att springa uppför vulkanen Teide. Vulkanen är med sina 3718 m Spaniens högsta berg. Det finns en liten slingrande serpentinstig upp och man behöver inte klättra. Stigen börjar vid foten av vulkanen på 2300 meters höjd. Det blev en mysig tur med strålande klart väder men det var kallt på toppen och jag hade alldeles för lite kläder med mig så jag fick skynda mig ner. På vägen ner ramlade jag och skadade lillfingret av alla ställen. Det var många som vandrade upp så det dröjde bara någon minut innan jag träffade på en dam med sjukvårdsutrustning i sin ryggsäck som plåstrade om mig.

Vi åkte också till Madeira där jag givetvis passade på att springa på deras bevattningssystem. Det är en vattenränna ”Levada” som går längs berg och kullar Springer man åt rätt håll har den en liten lutning neråt för att vattnen skall kunna rinna. Levadorna är byggda så man har en 30 cm bred kant att springa på. Många Levador är gamla och halvt raserade så man får se upp. Det gjorde inte jag. Jag sprang i godan ro och hade siktet inställt på en tunnel som jag hade sett på kartan. Plötsligt upptäckte jag att ett stup på 50 meter hade öppnat sig på ena sidan utan att jag märkt det. Jag hade sprungit säkert 100 meter på en 30 cm bred kant. Jag blev livrädd och tryckte mig intill berget och kröp tillbaks. Jag gillar utmaningar men jag tycker inte om att riskera livet.
Under våra semesterresor hade jag alltid löparskorna med mig. Jag sprang ofta bort från turiststråken och såg då på vissa ställen hur fattigt människorna ändå levde trots de i många fall glassiga turistfasaderna.

Min historia

Kapitel 3
I början av 90-talet åkte min son och jag till Davos för att springa Swiss Alpine Marathon. Man kunde springa 78 km eller 32 km och vi valde den kortare sträckan. Båda sträckorna gick över ett snötäckt bergspass på nästan 3000 m. Strax innan toppen fick man om man ville en säck med hål för armarna mot kylan. Vi var uppe på passet och tränade några dagar innan och kom på att i stället för att springa en smal krokig stig efter passet kunde vi hoppa 5 metershopp rakt ner. Det var så mycket snö så man landade mjukt efter varje hopp. Min son gjorde ett fenomenalt lopp och sprang bland eliten. Han slog mig med 20 minuter och då var jag inte dåligt tränad.
En dråplig incident som kunde fått besvärliga följder hände på tåget som skulle ta oss till starten. Det stannade ibland för att vi skulle få kolla på löparna som sprang den långa sträckan. Jag blev kissnödig och hittade ingen toalett på tåget som stod still så jag tänkte att jag nog skulle hinna hoppa av och kissa. Strax efter jag hoppat av såg jag till min förskräckelse att dörren stängdes. Jag fick panik kastade mig upp på fotsteget ryckte upp dörren och hade sådan kraft framåt att jag kanade på magen inne i tåget. Gissa om de som såg mig fick roligt.

Min historia

Kapitel 2.
Jag måste börja detta kapitel med en eloge till min fru som har tillåtit detta utsvävande liv. Många gånger var hon ock sonen med på resorna men en hel del gånger var jag i väg utan familjen. Under alla semesterresor vi haft har springskorna hängt med och jag blir aldrig så inspirerad att ge mig ut som när jag får springa på okända ställen. Tyvärr hände det att övriga familjen fick vänta på att jag skulle komma tillbaks.
Jag märkte att alla tävlingarna gav mig en spänning i livet som jag inte ville vara utan. Jag insåg också att jag ville fortsätta springa för att hålla mig i form. Att tävla på fasta distanser som Mara, halvmara och milen var inte så roligt när jag fått astma och det gick lite långsammare. Jag kunde och kan än i dag inte låta bli att jämföra tider mot då jag var som bäst och då blev jag bara besviken.
Jag satte mig ner och funderade på vad jag skulle göra som var spännande och kom fram till att fallskärmshoppning kanske var min grej så jag anmälde mig till en kurs hos Norrköpings Fallskärmsklubb. Jag gjorde 12 hopp sedan blev jag rädd. Två hoppare krachade med bara ett par dagars mellanrum. Som tur var klarade de sig. Jag märkte också att säkerheten inte var den bästa. När vi hade hoppat fick vi vika ihop fallskärmen vi använt. Jag hade blivit visad ett par gånger men var väldigt osäker. Det var många grepp som måste göras i rätt ordning. Fallskärmarna låg ca 30 m från ett stort runt bord där alla satt. Jag stod själv och skulle vika min skärm och tänkte "skall det vara si eller skulle det vara så" Jag fick tjata på hoppledaren för att få hjälp. Jag hade kunnat stoppat fallskärmen i påsen nästan hur som helst och det hade inte upptäckts förren nästa man använt den och då på ett väldigt otäckt sätt
Jag minns bäst mitt första hopp som jag gjorde på en liten flygplats utanför Finspång. Jag stod på vingen och upplevde marken som en karta. Höjdkänslan var borta. Jag kastade mig baklänges och fallskärmen vecklade ut sig automatiskt. Jag tittade på marken och undrade ”Var fan är flygfältet”. Det tog någon minut innan jag såg fältet. Landningen var inte helt perfekt. Jag lyckades missa hela flygfältet och landade i en åker strax bredvid. Hoppet blev INTE godkänt.
Som tur är upptäckte jag Friskis1988. Jag började då helt naturligt träna hela kroppen inte bara benen som jag tränat förut. Friskis är jag fortfarande med i.
Jag har inte skrivit dagbok. Jag skriver ur minnet men nu följde som jag kommer ihåg ett par lugna år när jag var nöjd med att bekanta mig med Friskis.

Min historia

Jag tänker skriva ner min historia under de 30 år sedan jag slutade röka och började träna och uppleva äventyr. Jag känner att äventyrskänslan blir bara värre med åren.

Kapitel 1.
Fy fan vad äckligt.
Jag tittar på bilderna av en dissekterad lunga som visas på tv och bestämmer mig för att åtminstone försöka sluta röka.
Året är 1980 och Jag har rökt i nästan 20 år. Jag var en inbiten piprökare som hade pipan bredvid mig på nattygsbordet och som var tvungen att ta ett bloss om jag vaknade mitt i natten.
Jag berättade inte för min familj att jag slutat röka men när jag hållit upp några timmar inser jag att jag inte kommer att klara att sluta om jag inte ersätter rökningen med något.
Jag beslutade mig för att börja springa och det kom att förändra mitt liv totalt.
Det var den 8 april 1980 när jag fyllde 35 års som jag tog beslutet att sluta och redan dagen därpå var jag ute på mitt första löppass.
Jag började springa en runda på 1,5 km och kände hur det sved och värkte i lungorna vid varje andetag.
Redan efter ett par veckor började jag springa långpass på 15 km och snart upptäckte jag att kroppen inte alls var redo för så långa pass. Jag var oftast skadad under ett par månader.
För att bygga upp kroppen så den klarade den ökade belastningen började jag springa 4 km per dag vilket var den distans min kropp kunde ta emot utan att gå sönder. Jag gjorde sedan något väldigt bra. Jag ökade dosen med 1 km i veckan. Det innebar att det tog drygt ett år att komma upp i en veckodos på 10 mil. Kroppen var då anpassad till löpning och jag var sällan skadad eller förkyld.
På hösten 1980 sprang jag några tävlingar.Min första tävling som inte blev någon tävling för mig minns jag. Jag hade anmält mig och kom till starten omklädd och klar. Efter en snabb koll på mina medtävlande som jag tyckte såg så proffsiga ut vågade jag inte starta utan åkte hem igen med svansen mellan benen. Jag var rädd att komma sist.
Efter ett par veckor ställde jag mig dock på startlinje för min första tävling. Det var ett terränglopp över 11 km. Efter startskottet startade jag i ett stenhårt tempo och tänker de första kilometrarna att det här går ju bra. Efter 4 km tog jag dock fullständigt slut och tog mig joggande jättetrött i mål som en av de sista löparna.
Trots mitt dåliga första lopp fortsatte jag att tävla men jag var noga med att under vintern 1980/81 inte öka mer än 1 km/veckan.
Efter ett drygt års träning var det sedan dags för mitt första Marathonlopp. Det blev Örebro-Marathon och en positiv upplevelse. Jag sprang i mål på 3.08 och kände mig inte så särskilt sliten.
Året efter var det dags för Örebro Marathon igen och mitt mål var att springa under 3 timmar. Jag har nog aldrig varit så glad efter en tävling för jag spring i mål på 2,48.
Jag fullföljde totalt 30 maror mest i Sverige men också London, New York och Berlin. Min bästa tid på Maran blev 2,39. Halvmaran 1,15 och milen 35 min.
Under ett regnigt träningsläger på Lanzarote fick jag tillbaks min astma som jag drabbats av som barn och då beslutade jag att sluta tävla.
Jag brukar säga att det är inte Marathonloppet som är det svåra utan det är träningen för att klara ett marathonlopp på ett bra sätt.
Jag har en son som då var 8 år och honom tog jag med på upptäcksfärder. Vi sprang runt och tittade på myrstackar och andra sevärdheter. Vi höll på och sprang ihop ända tills han var i 20 års åldrn. Att springa runt och titta på olika saker var ett utmärkt sätt att träna de lugna distanspassen.
De va löparkarriären och året var 1987. Fortsättning följer.